:D

Sista kvällen hemma alltså... De närmsta 135 dagarna kommer det bära av till Thailand, Vietnam, Malaysia, Singapore, Nya Zeeland och Autralien. Det är lite skrämmande sådär, att inte ha nåt att luta sig på, men också något jag för mitt liv inte vill missa.

För att hålla mor och far icke panikslagna har det upprättats en resblogg. Om någon händelsevis skulle undra vad jag och Cicci pysslar med de närmsta månaderna tycker jag ni ska titta in på nuflyrvikylan.tumblr.com

Pz på er!

Mina tårtskills

Kära fåtaliga, bortglömda läsare!


För dig som tittar in här in här oftare än vad jag gör: förlåt! Det där med att skriva, fota och på nåt sätt nästan få det att fungera tillsammans, det är nåt jag älskar. Men sen är ju saken den att livet här nere är fruktansvärt tråkigt att fota. Och vad ska jag då skriva om? Ämnet "jag är gammal" är ju rätt så uttömt vid det här laget. Framförallt slutade det att bli roligt att skriva om efter att man fyllde år -.-'


Men nåt litet livstecken tänkte jag ändå slänga ur mig. Så, en vecka försenat, i brist på mer intressanta samtals(eller foto)ämnen, titta vilken fin födelsedagstårta jag gjorde ^^ Och ja, jag gjorde min egen födelsedagstårta. Då vet jag åtminstone att jag får den som jag vill ha den, alltså rosalila med 19 ljus och egna marsinpanrosor. Omnom :3

Erfarenheten säger mig att det är bäst att ta hand om såna små detaljer själv. Den senaste tårtan jag fick såg nämligen ut så här.

 Dekorerad av Elias småsyskon. Den är så charmig att man smäller av...tills man ser ljusen.

När monster blir änglar

Fruktansvärt bortskämda är ni, på många punkter. Ni skriker, slåss, blir uppassade på (för annars får storasyster stryk när mamma kommer hem igen) och uppskattar det inte särskilt mycket alls.


Men så smyger natten på, ögonlock närmar sig varandra och trötta små fötter släpar sig upp för trappan. Och det går små rysningar längs mamma Lisens armar (ja, jag har blivit gammal den senaste veckan) när ni kryper ner under lakan och sovkläder. När täcket åker upp ända över näsan och den mumlande rösten under en massa dun ber om en godnattsång. När fingrarna till slut släpper det krampaktiga greppet om verkligheten, osäkerheten faller från ansiktet. När du slutar se så vuxen ut.


Men bäst av allt, huset är äntligen tyst igen.
Åtminstone för några timmar framåt -.-'

Lucy

Tro vad du vill, men den förvirrade artonåring du läser om här har inte alltid stämt in på den beskrivningen.
Nej, för fjorton år sen var hon en förvirrad fyraåring.

Vem vill läsa alla deprimerande detaljer? Inte jag. Åtminstone vill jag slippa återuppleva dem just idag, så om man skulle hålla sig till det väsentliga...
De flesta som håller till här, som lyckas uppdatera sig på alla meningslösa inlägg, vet kanske att jag är halvskåning. Så kan det bli när ens älskade mor tar sitt pick och pack (liten förvirrad, på väg att bli trasig, fyraåring inkluderad), flyttar till Skåne och gifter om sig. Och när man får mattan, staden, landskapet, bortryckt under fötterna och dessutom är alldeles för jävla liten för att fatta vad som händer, då behöver man nån enda, liten fast punkt.

Den enda, underbara, fasta lilla punkten var det första jag såg av Skåne. Hon var klumpig, blond, hade stora öron och tassar. Hon satt på en filt i mitt knä hela vägen från kenneln till det vi skulle kalla hemma.
'Hundvalpsögon' fick sin mening första gången jag höll henne.

Nu har fjorton år gått. Lucy är gammal, för gammal, och orkar inte längre. Höfterna bär inte, den utstickande ryggraden skvallrar om en svikande kropp och knölar samlas under huden. När jag kommer hem från jobbet imorgon är du inte där.

Det är dags att släppa taget, älskade du, men det gör så jävla ont. För jag blir ju ensam kvar och min enda fasta punkt i en ständigt snurrande värld, den får jag aldrig mer tillbaks.

Detaljer

Ibland är detaljer en sån sak man kan undgå att märka...precis hur länge som helst. Egentligen ända tills dess att någon påminner om vilken skillnad det trots allt gör, de där extra dropparna energi man lägger ner på att göra något perfekt, istället för bara bra.


Ta idag, till exempel. Trött efter alldeles för lite sömn springer man fram och tillbaka med tallrikar, brickor, glas och mat. Kan överhuvudtaget inte minnas vad som gör det här yrket intressant på nån nivå alls.
Sen lyckas en äldre dam hejda min mentalt döda framfart mellan köket och restaurangen för att säga några fina ord om maten. Van som man är vid att höra "åh, det var så gott!" förbereder jag mig på ett hjärndött leende tillsammans med det obligatoriska "vad kul att höra, det ska jag hälsa kocken!".


Hon tittar på mig. "Jag måste säga, potatisarna var så vackert upplagda".
Blinkar efterblivet, orden fastnar (tack gode gud) på vägen och leendet är enda säkra tillflykten.


Det blir lite av en räddning, något att tänka på när allt småplock driver en till vansinne.


Att lägga ner sin själ i det man gör, oavsett om det är att måla, jobba på restaurang eller sopa gator, det gör allt.
För skillnaden, den ligger i detaljerna.

För din blick är tom

Jag hade några fina dagar. Typ jättemysiga. Ungefär så fina att jag insåg vilken jäkla fin familj jag måste ha i Skåne för att frivilligt åka tillbaks hit.

Så man sätter sig på tåget. Sörjer så hjärtat gör lite ont, när Stockholms konturer försvinner i ögonvrån. Bleknar bort tillsammans med en oförklarlig känsla av Hemma. Men det måste ju vara något bra jag åker mot, inte sant? Nåt fint som får mig att lämna allt det...

Och jo fan, min lilla mamma, hon gör nästan skåne värt. Hon gör fina miner, skrattar åt oväntade saker och bjuder på chai latte. Systrar som (utan att jag ens märkte det) har blivit små fjortisar. Små, töntiga, sminkade saker jag skulle göra vad som helst för.

Så jag trodde det fanns en gräns nånstans. Men varje gång glömmer jag den där minen, ansiktsuttrycket, blicken. Förtränger den obligatoriska stunden, varje kväll, när det där underbara skrattet blir ett hysteriskt fniss. Och varje gång gör det lika ont att se dig försvinna. In bland tömda glas och flaskor, för trots allt klarar du nog inte så mycket mer än jag.

Och varje kväll tvingar jag mig själv att möta den där blicken, den som inte ser mig längre. Som är så långt borta.

Varje kväll undrar jag vart du tog vägen.
Snälla, kom hem igen, och ta med ditt vackra skratt.
För den där andra människan, hon är inte du.

Vad du stått ut med...

...och hur lite jag klarar mig ensam.


Fan, jag behöver dig, kom hem igen!


Alla gånger vi råkade klä oss identiskt, lektioner där samtliga lärare fick migrän, eller svenskatimmarna när vi lyckades få Jacob och Gustav utskällda :3
Älskade du, fattar du hur mycket det betydde för mig? Att det var då jag var som mest lycklig, oavsett alla kvällar som slutade i tårar. Kaffe och mjölkskum, födelsedagsfikan, ångest, bordsplacering och samtal som lät ungefär så här och nästan alltid slutade så här. Förstår aldrig hur du alltid orkade trösta, förstå... Tack för allt.

2 am and she calls me 'cause I'm still awake,

"Can you help me unravel my latest mistake?

I don't love him

Winter just wasn't my season..."

Yeah we walk through the doors, so accusing their eyes

Like they have any right at all to criticize

Hypocrites, you're all here for the very same reason...

Du är det bästa som nånsin hänt mig, glöm aldrig det.

Allt nödvändigt...och lite till

Sommarstugan genomgick första fasen av att bli ihoppackad idag, för att vi alla ska kunna flytta hem imorn. Den ena systern kommer ner med tre väskor (hennes två andra får åka med i sista vändan), vilket jag tyckte var alldeles för mycket packning... tills min andra älskade syster kommer ner med SJU väskor. Det och en blomkruka.


Så jag undrar, varför, o varför, kunde hon inte få den av mina egenskaper som faktiskt är till lite nytta, nämligen att kunna packa ner hela sitt liv i en enda påse om det behövs? Nej, istället har hon med sig...bokstavligt talat allt.


Jag öppnade en av hennes väskor.
Där låg den vattenkanna hon brukar ha på rummet hemma (de vi har här var tydligen inte lika bra).
Och en jävla jordglob.

Mww

Det luktade något som påminner om sol, alkohol, ljusa sommarnätter och ett liv utan regler eller gränser. Bättre än så kan jag nog inte förklara...
Smått beroendeframkallande. Saknar det patetiskt nog redan.

Minns ni mig?

Precis, det är jag som inte hört av mig på ett tag... Har varit alldeles för upptagen med att leva :3 Min älskade lilla Ikiz flydde ju ner till Arizona i veckan och jag saknar henne så jag går sönder. Tjejsnack blir inte samma sak över mail eller Facebook (om någon hade trott det) och vardagen flyter på betydligt mycket mindre smärtfritt.


I övrigt försöker jag bara klara mig så gott det går. Har druckit orimliga mängder alkohol hela veckan, bara för att kompensera för den senaste månaden (och den kommande). Det har varit bonntur i shotschack, besk och besvikelse. Men också otippade människor, sena lyckliga nätter och en jävla massa minnen att överleva på under ensamma timmar i Skåne.

Fy fan

92 hittills bekräftat döda.
7 i regeringsbyggnaden och 85 ungdomar på Utöya.


Även om jag inte hade jobbat halva dygnet är det ändå 60 mil till Stockholm och den tysta minut på Plattan jag så gärna ville vara en del av...så jag gjorde mitt bästa härifrån. Kanske, om jag bryr mig så pass mycket att jag nästan går sönder, så kanske det räknas, kanske hjälper, kanske märks.


Å andra sidan, kanske inte, men det är värt ett försök.

Come Undone

Köpenhamn, Parken. 45 500 i publiken.


Visst låter det som vettiga förutsättningar? Jo, och visst är de bra, för att vara ett pojkband, men inte mer än så. Sångerna känns igen, effekterna är fantastiska, men ändå...


Det vill säga, tills Robbie Williams bokstavligt talat spränger ut sig själv ur den enorma skärmen på scen. "My name is Robbie FUCKING Williams". Med sin fullkomligt galna liveversion av Come Undone tar han över scenen på en millisekund, med en närvaro som många gånger om överträffar till och med 30 Seconds To Mars.

(Bild lånad från Aftonbladet)

(<)3 små anledningar

Varför stannar jag här? Eller kommer tillbaka varje gång i alla fall... Det kan ju låta ovettigt, när man har en styvfar som skäller för minsta lilla, en mamma som kan vara mer bitter, cynisk och sårande än till och med jag och en total avsaknad av alla fina vänner jag brukar omge mig med.

Men idag har jag räknat på saken och kommit fram till några få, små och helt avgörande saker.

För det första: Jag har ett jobb. En lyx som inte förunnas alla nyblivna studenter. Oavsett hur tillfälligt det är så har jag nånstans att ta vägen under dagen, en uppgift. Ledsna små fötter värker när dagen är slut, gäspningarna är aldrig långt bort och under de närmsta två veckorna är en dag ledig. Det känns oväntat bra.

Nummer två: Att vakna på morgonen innebär inte trafikoväsen. När dörren slås upp på vid gavel finns där tre dofter: gräs, salt och tång. Och varje natt somnar jag till ljudet av vågorna.

Och den tredje: Jag sjunger mina småsytrar till sömns. Ett avslutat kvällsskift innebär att jag precis hinner sätta mig på deras sängkant och sjunga, klappa dem på huvudet och låtsas som att de senaste tretton åren inte passerat, att vi aldrig var isär.

Bara för att

Det står på baksidan av mjölkpaketet: Du kommer glömma bort hur hennes mun smakade, hur du en gång svävade fram över den dallrande heta asfalten, kommer inte att minnas hur du gick runt som en sömngångare och bara väntade på att alla skulle komma tillbaka.

- När du blundar tittar jag

Men tack för en åzm vår :3

Regniga dagar

Åh, jag ville så gärna skriva nåt poetiskt om regn... Om när kalla vattendroppar och åska får håret på armarna att resa sig. Känslan av att lämna paraplyet hemma och springa ut i klänning och gummistövlar.
Men allt låter så framtvingat. Och det är ju inte så jag känner mig.


Jag ville ju bara förklara glädjen i att dansa i regnet. Att dra fingrarna genom en vattenström på väg nerför backen. Låta håret bli genomblött och stå vid strandkanten tills kroppen skakar av huttrande, bara för att regn doftar bäst där.


Eller att vada ut i vattnet tills det når halvvägs upp på stövlarna. För att vi inte har någon annanstans att vara och ingen vet var vi är. Bara för att enda anledningen att gå hemåt är att dina stövlar läcker.

Gubbskivan

För att...
...det var en sån galet bra dag.
...jag fick springa runt och göra mig i ordning med Carro, som det ska vara.
...vi alla (speciellt flickorna längst fram i mitten) var så galet snygga den kvällen.
...natten innebar minimalt med sömn, men desto mer lycka.
...jag till sist hittade en så bra klass och fick ett underbart år med er :3

Moose Stuff

Och den här sitter fortfarande på mitt skrivbord och är läskig...
Pappa höll däremot på att skratta ihjäl sig när han såg den, han går fortfarande runt i huset och fnissar :3

När dagarna blir längre

Jag vet inte vad jag ska göra med all tid. Vem kommer inte ihåg vinterns få soltimmar, hur vi desperat önskade oss mer ljus...eller för den delen bara mer tid för att hinna med allt jävla skolarbete? Den här omställningen är svårare än det mesta jag försökt mig på.


Hur definieras tid om inte i vilka böcker som måste läsas och uppsatser som ska skrivas? Den oändliga mängd teori i alla former man förväntas begripa sig på. Tid har istället blivit något som är upp till mig. När dagen börjar beror på när jag vaknar, hur länge jag var ute, om jag ens kom hem. Hur länge man kan stanna i sängen avgörs av om teven visar nåt intressant eller när man senast åt.


Det är väl inte så mycket mer med det, så kommer de närmaste veckorna helt enkelt att se ut.. Bara man inte glömmer bort det, börjar tar tiden för givet. Note to self: Njut!

Lite läskigt, plask

Var och skaffade nya linser idag, hos samma gubbe som jag alltid går till. Det var dyyyyyyrt >.< Skillnaden idag var att jag släpade med mig Carro istället för pappa. När vi gick in genom dörren hälsade han som vanligt, sen tittade han lite fundersamt mellan oss och sa "är ni syskon? Jag ser vissa likheter..."

Det var fint <3

Arbetslös!

Eller, ja, så beskrev pappa det. Uppmuntrande :3 Jag har nog egentligen inte sovit tillräckligt för att hantera den senaste veckan på ett vettigt sätt, men men...


Folk har sagt så vackra saker på sistone! Till att börja med har vi Oscar, som inför samtliga avgångselever avslutade sitt tal med att översätta "the best is yet to come" till "det bästa... Det bästa är att komma", utan att riktigt inse vad han gjort förrän vi andra låg på marken och grät av skratt efteråt. Rickard blev kittlad och svarade med "Aj! Sluta, jag blir sexuellt upphetsad -.-" Carro har upprepade gånger skrikit "AH MEN KOM DÅ!!", på vilket någon alltid svarar "AH MEN JAG ÄR JU HÄR", men det var ju inget specifikt för den här veckan...


Jag och Freddie har kastat hamburgartillbehör genom fönster, folk har kräkts och sen skrutit om det oproportionerligt mycket.. I övrigt springer vi alla runt och är lite vilset fria och lyckliga. 

§ Den som tillfogar annan person kroppsskada jag längtar efter dina händer sjukdom eller smärta eller försätter honom i vanmakt eller annat sådant tillstånd jag är galen i dig dömes för misshandel till fängelse i högst två år eller jag hatar dig om brottet är ringa, till böter.

-När du blundar tittar jag

s. 88

Nattliga promenader

Kunde inte sova... Så jag fick rådet att gå ut och gå :3
Drog på mig en jacka och ett par gummistövlar och klev ut i natten. Det var...fint. Syrenerna doftade gott och hängde på precis lagom höjd för att äta från busken. Lila blommor smakar för övrigt mycket bättre än de vita. 

När du blundar tittar jag

Hittade en bok förra veckan, som mellan en sjuttonårig pojkes minnen och ångest lyckas peta in citat och texter som... som stannar kvar. Vissa är långt förbi all logik, andra så jordnära att jag måste bita mig hårt i läppen för att minnas vem jag är. Att det ju inte är mitt liv som beskrivs, min obegripliga längtan.


Men för alla er som inte orkar släpa er till biblioteket och låna denna lättlästa bok på hundra sidor av tänkvärdhet, tänkte jag dela med mig lite. Bara för att det påminner så mycket om...livet.

"Är du kär eller vill du bara inte vara ensam?"

"Jag vet inte, vad är skillnaden..."

'Vad är värst, ensamheten eller rädslan för ensamheten?

Och vilka är hudens uppgifter, varför kittlar det i handflatorna?

Vad händer i huden när det regnar pussar, varför vill jag ha dig för mig själv?

När du blundar tittar jag på dig och ditt blinda, söta ansikte.'

Och ett som jag kopplar till alldeles för mycket...

'Till en början väljer man inte vem man älskar, dom bara finns där.

Fotografiet luktar på samma sätt som jag tänker mig att minnen luktar.

Jag stryker med handen över den glatta ytan, som över hud.

Bränner det på balkongen med en tändare, ser hur det drar ihop sig om ett skrämt djur.'

Jag följer med dig hem ikväll...

...för jag vill inte vara själv.

Det här är värt att dö för.

Men det är det ju inte. Och jag har ingen aning om hur man hittar tillbaks dit igen.

Jag tror mitt hjärta blöder.

Sleep is good for me...

Eller vore det, om den nånsin behagade infinna sig. Men jag ska inte skylla ifrån mig. Om jag var sömn skulle inte jag heller försöka hålla mig till någon som vägrar blunda. Som försöker tvinga på hjärnan information den så uppenbart inte vill ha, med allt vad elementarladdning och kapacitans heter.


Tiden rinner mellan fingrarna just nu... Jag hinner liksom inte med längre.

(Slussen...igen)

Mer stress

Och det är lite som om stressen sätter sig i halsen. Stryper matlusten och hungern, skyndar på hjärtat och hindrar varje vettig tanke från att yttra sig. Foton måste petas på, annars blir fotolärararen sur. Bord, stolar och porslin måste hyras, mat förberedas, men framförallt: Fysik B. Kursen som med största sannolikhet knäcker mig. Nej, nu är det nog dags att springa till Gångsätra igen.

Sol, Slussen (och små mängder sprit)

Ägnade eftermiddagen igår åt att springa runt i Slussen och fota oväsentligheter... Det gick inte så bra, var så varmt att jag höll på att svimma (men jag klagar inte, för det är lite av en synd att klaga på värme i Sverige).
Åt glass, solade och latade mig. Åkte hem till Cicci, åt glass och chillade lite till :3


Dagen idag har jag varit hos Bedman med Gustav, Rickard, Max och Larsson över lunch. Rosa pannkakor och våfflor ftw! Engelskaprov, deprimerande rast med förvarningar om körtelfeber (som för övrigt försvagar levern = alkohol is not good for me) och ett till prov.


Skolan tog, tack gode gud, slut så småningom ändå och de sista timmarna av solsken tillbringades på tomten. Med det enda, väldigt fåfänga, målet att få lite välbehövd färg... kritvitt som långsamt närmar sig ljusbrunt, leder som mjuknar, slappnar av och mjuk hud som doftar solvarmt. Det var rätt så mys.


Sista delen av kvällen är en blandning av fysikuppgifter och Baileys. Min lever får jag tänka på en annan gång helt enkelt.

Nånting från nånstans i Slussen...

Bäst :3

Just det, jag glömde ju nästan bort att jag hade lovat!

Bara för att vi är så himla snygga <3 eller, hälften av oss iaf -.-'

So tired, so very, very tired...

Hur gick det till? För sex timmar sen avbröt jag en filmkväll för att jag var så brutalt trött och ville sova ut innan skolan började om på nytt... Så blev det visst inte. Utmattningen kryper i huden, sprider sig i form av rysningar över hela kroppen, men huvudet håller inte alls med.


De senaste timmarna har jag

• läst ut Högläsaren
• skrivit en bildanalys från fotoutställning till min Fotokurs
• skickat utmattat bittra meddelanden över Skype
• skrivit en minibiografi och semiotisk bildanalys till tidigare nämnda kurs
• funderat över var alla gamla skräpbilder jag tagit håller hus
• insett hur svårt det är att stava mitt i natten/väldigt tidigt på morgonen

Kroppen skriker av alla motsatser. Hjärnan går på högvarv, samtidigt som jag är fullkomligt utmattad. Magen känner sig ouppmärksammad och kurrar, men tanken på mat får den att vrida sig. Och vegetarian eller inte, slutar inte fågeljävlarna utanför fönstret att kvittra snart kommer jag att...

På med mössorna!!

Idag var fint. Med strålande sol och klarblå himmel lyssnade vi än en gång på Kobbens tal om små studenter med mösskartonger i händerna. Stämningen var så uppåt att vi faktiskt glömde bort att lyssna på låtarna både Refender och Ensamble B hade övat så mkt inför.

Förväntan och längtan när Kobben beordrade oss att trycka mössan mot bröstet, blunda och ta ett djupt andetag. Vrålet som stiger mot himlen när han frågar om vi verkligen har förtjänat dem... Svårt att beskriva och värt att sakna, så här bara några timmar efteråt. Vi fick nog alla en försmak på tomheten efter studenten idag, men också hur värt det faktiskt har varit att kämpa sig igenom de senaste tre åren :3

Fantastisk bild på mig och tvillingen i våra schnygga studentmössor ska laddas upp snarast, annars slår hon mig nog.

Biologiiiiiiiii!

Idag höll jag tal på svenskan... 4 minuter och 55 sekunder, detta helt och hållet tack vare panikpauserna jag var tvungen att ta varje gång jag kom på mig själv med att ha slutat andas. Förutom det faktum att jag pratade om kroppsspråk men skakade så mycket att jag inte kunde röra mig..så är jag ganska nöjd :3


Sen har största delen av dagen ägnats åt biologiplugg. Det och en massa flum med das åzm tvilling! Efter några timmar av seriositet (någon slags rekord måste vi ha satt) spårade det ganska rejält med associationer och gudvetvad. Till exempel har vi konstaterat att under de många år människor har vandrat runt världen har vår anatomi ändrats. Hjärtat sitter vid det här laget antagligen nere i knävecket och den stora kroppspulsådern kallas numera tårtan. Det finns också en del praktiska sätt att sänka sin vilopuls... Med mycket konditionsträning kan du sänka den lite, men ett släng av döden sänker den Jättemycket, Jättesnabbt!


Inte en chans att jag kan allt jag borde lärt mig tills imorn, men så kan det gå. Tack för att du gör plugget så fruktansvärt roligt ibland :3

Likheten är slående... eller?

Jag tycker att det är helt underbart att ha någon som alltid vet vad jag menar. Att jag aldrig behöver förklara ens de mest långsökta tankar eller helt meningslösa skämt. Men vad gäller egenskaper och utseende är vi ganska så extremt olika, Carro och jag...Om inte annat brukar ju hårfärgen vara en rätt tydlig skillnad.


Därför undrar jag, framförallt efter dagens religionslektion, hur lyckas folk blanda ihop oss något så brutalt? Som när Svante vill att jag ska svara på en fråga om palmsöndagen, pekar på mig och säger

"Isgård?"
Halva klassen fnissar. Någon rättar honom med ett 'Nisser'.
"Aha, Caroline Nisser?"
Alla asgarvar.

Det löste sig ju så småningom, men jag börjar oroa mig lite för effekterna av att bli ihopblandad med flickan som vandrade in på en religionslektionen iklädd nazisthatt i höstas...

Världens finaste

Jag- "Jag kommer nog bli alkoholist om det fortsätter i den här takten >.<"

Carro- "Nejdå, det kommer du inte."

"Jo, det kommer jag visst..."

"Jaha, men då blir jag alkoholist med dig."

Det är inte klokt. Du måste vara världens finaste tvilling :3

Mystisk helg...

Mor min var uppe i Stockholm i helgen. Golfmässa, inte för min skull, men det var ändå ett himla bra tillfälle att träffa henne :3 Hade trots allt inte sett henne sen jul... Vi gick på Göta Lejon och såg Romeo och Julia (tårar, rysningar, asgarv och mer tårar), drack oss galet fulla på vin och däckade på hotellrummet. En bättre kväll helt enkelt. Mamma var ytterst imponerad av min förmåga att svepa (för det sa hon när vi vaknade igen).

Vi gick upp halv åtta i morse, for ut till Upplands Väsby och jobbade sen till fem. Väldigt bakis. Mamma uppfann ett nytt ord: Bananchipsmarodörer. Jag bara älskar det!

Nån gång under kvällen kom Chrille hem till mig, vi har för övrigt ägnat ett par timmar åt att sitta och dega med varsin stor kopp te... Mycket mys indeed. Dagens bästa var helt klart när den nya Comviq-reklamen dök upp på teverutan medan vi sitter och pratar. Tjejen i rutan utbrister "Chrille!", varpå Chrille vrider sig mot henne och svarar "Ja? Eller... nej. Vänta, jag vet inte" och ser så där klockrent förvirrad ut som bara han kan ^^ 

Irland

Kirrland, med sina underbara trafikljus (the tiny yellow gubb makes everybody go sláinte!), fallossymboler till höger och vänster, mystiska irländare som nästan alltid heter Philip och curfews som blev brutalt ignorerade... 

Jag saknar det... Stressiga dagar där våra få lediga timmar tillbringades på Costa's café, med nästa dags tal i knät och dagböcker som aldrig blev färdiga. Dödligt tråkiga besök i riksdagen och en underbar guide som vid ett tillfälle sa "It's like the popular saying in Irish politics 'No one will ever find out...'" Det var fina människor, långa fyllesamtal mitt i natten och det helt unika ljudet när 'the tiny gubb' blev grön :3

Värt att oroa sig över

När fysikprovet sakta smög sig på oss förändrades allt. Prefix och enheter blandar sig i mystiska formler och efter många timmars plugg (som enbart resulterade i huvudvärk) var alla begrepp i en enda stor röra. Som resultat sitter jag och Filip fortfarande framför böckerna klockan tio på kvällen, när jag panikar över dit hittills okända begreppet 'Tm', vilket min övertrötta hjärna enbart lyckades läsa som 'Tesslameter'.

Filip, som också hade fått nog, lackar på boken.

"Tesslameter?! Det räcker tydligen inte med ljusår, nu ska vi lära oss om elmeter också -.-' "

Osannolikt oskyldig

Airplanes i högtalarna och två tomma tekoppar... Veckor utan sömn gör sig påminda när ångesten släpper för en sekund. Glömmer, ignorerar, de stressade tankarna som hemsöker annars. Blundar, låter luggen falla ner över ansiktet och låtsas att världen inte existerar.


Nycklar som skramlar mot ytterdörren och vi sitter upp inom ett halvt hjärtslag. Jag, med rufsigt hår, och du, knappt vaken än. Kuddarna som fallit ner på golvet, filten som ligger i en hopskrynklad hög. Världen rusar tillbaka på en bråkdels sekund, och det slår mig hur något så oskyldigt kan se så väldigt fel ut...

När fingrarna skakar

Efter tre nätter med i snitt fyra timmars sömn, tre kvällar med sammanlagt tolv timmars repetitioner och en galen ansamling plugg lever jag på kaffe. Kaffe och socker, enda sättet att överleva de ändlösa timmarna av sång, teater och "dramatisk läsning".


Kaffe, socker, adrenalin och panik, enda boten mot agorafobi och scenskräck...

...

Det räcker nu. Det räcker med ord som river, som sliter och fastnar. Och det räcker med bortförklaringar.


Det försvinner inte med timmar på dansgolvet, sköljs inte bort med en sista tequilashot. Men framförallt, när balansen och omdömet återvänder nästa morgon, då är självkänslan fortfarande långt borta. Och det lilla hoppet om att den här gången skulle bli annorlunda, det kommer nog inte tillbaks.

Och det kanske är lite patetiskt. Att jag samlar ihop bitar, plockar upp små smulor av hur livet brukade se ut.

Men för tillfället är jag nöjd med det, med nattpromenader, frusna fingrar mot en varm nacke och att vara så nära någon att andetagen stannar av. Just idag räcker det. Bara som en liten påminnelse om när såna stunder hängde ihop.

100 år!

År 1911 blev Eslöv, Arvika och Huskvarna officiellt erkända som städer. Mona-Lisa stals från Louvren, Gustav Fröding avled, Marie Curie fick Nobelpriset och gammelfarmor Karin Nisser (då Geijer) föddes.

Idag firades släktens överhuvud med en löjlig mängd släktingar man aldrig har en chans att minnas namnet på, men som mystiskt nog alltid vet vem jag är... Fadern anmälde mig (utan min vetskap) till "hovfotograf", ett beslut som enbart grundades på det faktum att han själv ville slippa.

Lunchen var.. lång. Varje släkting jag träffade såg något nervös ut vid åsynen av mitt hår, en insikt som bäst dränks i tre glas vin och några smakbloss på äldsta sysslingens hemrullade cigaretter. Timme efter timme försvann, hand i hand med både nykterhet och självkänsla. 

Men hon är faktiskt värd det. Den underbara tanten minns allt kristallklart, från när hon var fyra och kronprinsen gjorde honnör för henne, när hon var i grevinnans palats som tioåring och åt "well-seasoned" plommonpaj, fram tills idag. 

Lillördag

Jag Hatar Onsdagar. Jag är trasig och saknar dig så att allt värker, vilket inte bara beror på det enorma metallröret jag nyss fick i huvudet. Har gråtit hela vägen hem, ringt fyllesamtal och insett hur svensk världen är, när inte en jävel bryr sig. Blivit skrämd av killarna som gick strax bakom mig och mumlade om "den ensamma tjejen"...


Att leva gör ont och jag längtar efter sista stunden mina fötter rör vid marken. När själen återgår till att vara en viskning, när fotsulorna och axlarna inte längre pressas mot varandra av jordens tyngd och gravitationen.

På bristningsgränsen

Jag kan för mitt liv inte sluta le. Kan inte nämna helgens fyllor och de dåliga beslut som hörde till utan att skratta. Automatiskt, desperat, men framförallt har jag ingen aning om när det är äkta längre.


Lämnade känslan av mysig trötthet för lite mer än en timme sen. Huvudet värker, gåshuden sprider sig och kroppen protesterar i utmattning. Sömn är ändå ett avlägset begrepp.
Jag saknar att gömma nästippen mellan någons nyckelben och hals, irritera mig till tårar på att jag aldrig somnade först, men inte någonsin ha hjärta att byta säng.


För världen är inte mjuk i kanterna längre. Den är fransig, trasig och har gått upp i sömmarna.

Min chillkväll

Tjejkväll blev till tjejmiddag följt av chillutgång, blev till "jag ska inte dricka så mycket", blev till "vi stannar inte ute så länge" blev till två mjöd, en Flatline och stora svarta hål där minnet av gårdagen borde befinna sig.


Med tanke på de planerade aktiviteterna för ikväll var vår ursprungsplan en fantastisk idé. Men som fallet ofta är med fantastiska planer blev de inte riktigt som vi hade tänkt oss... Först tappade vi Christine, och helt plötsligt hade vi ingen lust att vare sig springa runt med ansiktsmask och gurkor i ansiktet, eller måla naglarna i regnbågens alla färger. Middag blev det ändå, och en väldigt mysig sådan måste jag säga :3 Sen ägnade både jag och Carro två timmar åt att övertala Elma att följa med oss ut, vilket såklart failade brutalt. Vinkar av henne i Ropsten, hittar Max och Ivan på tunnelbanan och befinner oss i nästa sekund på Tunnan. Följande timmar blir snabbt mer och mer suddiga när mjöd efter mjöd sveps, medeltida musik, höga vrål och dunkande i bordet förhindrar varje vettigt samtal, tequila blandas med tabasco och skratt med ångest. Dränker sistnämnda känsla i en shot som fortfarande bränner.


Jag är i skrivande stund relativt säker på att luckorna innefattar x antal händelser jag varken vill eller skulle må bättre av att minnas, men det får bli ett senare bekymmer. För ovanlighetens skulle har jag ingen som helst lust att ta reda på vad som hände, när, hur och varför.


Känner fortfarande hur minuterna liksom springer ifrån mig, rinner iväg innan jag hinner göra nåt vettigt med dem. Är nog inte nykter än.

...

Jag vet inte vad jag har gjort.
Jag vet inte varför.
Jag kan bara ge så väldigt många motsägelsefulla anledningar.
Bara säga att jag behövde göra det.

Sängen är tom, aptiten är borta och tårkanalerna tömda. Det har slutat göra ont, blir bara långsamt kall inifrån och ut. Inser snabbt att tre lager strumpor inte löser allt.