Jag kan för mitt liv inte sluta le. Kan inte nämna helgens fyllor och de dåliga beslut som hörde till utan att skratta. Automatiskt, desperat, men framförallt har jag ingen aning om när det är äkta längre.
Lämnade känslan av mysig trötthet för lite mer än en timme sen. Huvudet värker, gåshuden sprider sig och kroppen protesterar i utmattning. Sömn är ändå ett avlägset begrepp.
Jag saknar att gömma nästippen mellan någons nyckelben och hals, irritera mig till tårar på att jag aldrig somnade först, men inte någonsin ha hjärta att byta säng.
För världen är inte mjuk i kanterna längre. Den är fransig, trasig och har gått upp i sömmarna.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar