På bristningsgränsen

Jag kan för mitt liv inte sluta le. Kan inte nämna helgens fyllor och de dåliga beslut som hörde till utan att skratta. Automatiskt, desperat, men framförallt har jag ingen aning om när det är äkta längre.


Lämnade känslan av mysig trötthet för lite mer än en timme sen. Huvudet värker, gåshuden sprider sig och kroppen protesterar i utmattning. Sömn är ändå ett avlägset begrepp.
Jag saknar att gömma nästippen mellan någons nyckelben och hals, irritera mig till tårar på att jag aldrig somnade först, men inte någonsin ha hjärta att byta säng.


För världen är inte mjuk i kanterna längre. Den är fransig, trasig och har gått upp i sömmarna.

Min chillkväll

Tjejkväll blev till tjejmiddag följt av chillutgång, blev till "jag ska inte dricka så mycket", blev till "vi stannar inte ute så länge" blev till två mjöd, en Flatline och stora svarta hål där minnet av gårdagen borde befinna sig.


Med tanke på de planerade aktiviteterna för ikväll var vår ursprungsplan en fantastisk idé. Men som fallet ofta är med fantastiska planer blev de inte riktigt som vi hade tänkt oss... Först tappade vi Christine, och helt plötsligt hade vi ingen lust att vare sig springa runt med ansiktsmask och gurkor i ansiktet, eller måla naglarna i regnbågens alla färger. Middag blev det ändå, och en väldigt mysig sådan måste jag säga :3 Sen ägnade både jag och Carro två timmar åt att övertala Elma att följa med oss ut, vilket såklart failade brutalt. Vinkar av henne i Ropsten, hittar Max och Ivan på tunnelbanan och befinner oss i nästa sekund på Tunnan. Följande timmar blir snabbt mer och mer suddiga när mjöd efter mjöd sveps, medeltida musik, höga vrål och dunkande i bordet förhindrar varje vettigt samtal, tequila blandas med tabasco och skratt med ångest. Dränker sistnämnda känsla i en shot som fortfarande bränner.


Jag är i skrivande stund relativt säker på att luckorna innefattar x antal händelser jag varken vill eller skulle må bättre av att minnas, men det får bli ett senare bekymmer. För ovanlighetens skulle har jag ingen som helst lust att ta reda på vad som hände, när, hur och varför.


Känner fortfarande hur minuterna liksom springer ifrån mig, rinner iväg innan jag hinner göra nåt vettigt med dem. Är nog inte nykter än.

...

Jag vet inte vad jag har gjort.
Jag vet inte varför.
Jag kan bara ge så väldigt många motsägelsefulla anledningar.
Bara säga att jag behövde göra det.

Sängen är tom, aptiten är borta och tårkanalerna tömda. Det har slutat göra ont, blir bara långsamt kall inifrån och ut. Inser snabbt att tre lager strumpor inte löser allt.