lördag 23 juli 2011

Fy fan

92 hittills bekräftat döda.
7 i regeringsbyggnaden och 85 ungdomar på Utöya.


Även om jag inte hade jobbat halva dygnet är det ändå 60 mil till Stockholm och den tysta minut på Plattan jag så gärna ville vara en del av...så jag gjorde mitt bästa härifrån. Kanske, om jag bryr mig så pass mycket att jag nästan går sönder, så kanske det räknas, kanske hjälper, kanske märks.


Å andra sidan, kanske inte, men det är värt ett försök.



lördag 16 juli 2011

Come Undone

Köpenhamn, Parken. 45 500 i publiken.


Visst låter det som vettiga förutsättningar? Jo, och visst är de bra, för att vara ett pojkband, men inte mer än så. Sångerna känns igen, effekterna är fantastiska, men ändå...


Det vill säga, tills Robbie Williams bokstavligt talat spränger ut sig själv ur den enorma skärmen på scen. "My name is Robbie FUCKING Williams". Med sin fullkomligt galna liveversion av Come Undone tar han över scenen på en millisekund, med en närvaro som många gånger om överträffar till och med 30 Seconds To Mars.



(Bild lånad från Aftonbladet)

torsdag 7 juli 2011

(<)3 små anledningar

Varför stannar jag här? Eller kommer tillbaka varje gång i alla fall... Det kan ju låta ovettigt, när man har en styvfar som skäller för minsta lilla, en mamma som kan vara mer bitter, cynisk och sårande än till och med jag och en total avsaknad av alla fina vänner jag brukar omge mig med.

Men idag har jag räknat på saken och kommit fram till några få, små och helt avgörande saker.

För det första: Jag har ett jobb. En lyx som inte förunnas alla nyblivna studenter. Oavsett hur tillfälligt det är så har jag nånstans att ta vägen under dagen, en uppgift. Ledsna små fötter värker när dagen är slut, gäspningarna är aldrig långt bort och under de närmsta två veckorna är en dag ledig. Det känns oväntat bra.

Nummer två: Att vakna på morgonen innebär inte trafikoväsen. När dörren slås upp på vid gavel finns där tre dofter: gräs, salt och tång. Och varje natt somnar jag till ljudet av vågorna.

Och den tredje: Jag sjunger mina småsytrar till sömns. Ett avslutat kvällsskift innebär att jag precis hinner sätta mig på deras sängkant och sjunga, klappa dem på huvudet och låtsas som att de senaste tretton åren inte passerat, att vi aldrig var isär.