När du blundar tittar jag

Hittade en bok förra veckan, som mellan en sjuttonårig pojkes minnen och ångest lyckas peta in citat och texter som... som stannar kvar. Vissa är långt förbi all logik, andra så jordnära att jag måste bita mig hårt i läppen för att minnas vem jag är. Att det ju inte är mitt liv som beskrivs, min obegripliga längtan.


Men för alla er som inte orkar släpa er till biblioteket och låna denna lättlästa bok på hundra sidor av tänkvärdhet, tänkte jag dela med mig lite. Bara för att det påminner så mycket om...livet.

"Är du kär eller vill du bara inte vara ensam?"

"Jag vet inte, vad är skillnaden..."

'Vad är värst, ensamheten eller rädslan för ensamheten?

Och vilka är hudens uppgifter, varför kittlar det i handflatorna?

Vad händer i huden när det regnar pussar, varför vill jag ha dig för mig själv?

När du blundar tittar jag på dig och ditt blinda, söta ansikte.'

Och ett som jag kopplar till alldeles för mycket...

'Till en början väljer man inte vem man älskar, dom bara finns där.

Fotografiet luktar på samma sätt som jag tänker mig att minnen luktar.

Jag stryker med handen över den glatta ytan, som över hud.

Bränner det på balkongen med en tändare, ser hur det drar ihop sig om ett skrämt djur.'