Lucy

Tro vad du vill, men den förvirrade artonåring du läser om här har inte alltid stämt in på den beskrivningen.
Nej, för fjorton år sen var hon en förvirrad fyraåring.

Vem vill läsa alla deprimerande detaljer? Inte jag. Åtminstone vill jag slippa återuppleva dem just idag, så om man skulle hålla sig till det väsentliga...
De flesta som håller till här, som lyckas uppdatera sig på alla meningslösa inlägg, vet kanske att jag är halvskåning. Så kan det bli när ens älskade mor tar sitt pick och pack (liten förvirrad, på väg att bli trasig, fyraåring inkluderad), flyttar till Skåne och gifter om sig. Och när man får mattan, staden, landskapet, bortryckt under fötterna och dessutom är alldeles för jävla liten för att fatta vad som händer, då behöver man nån enda, liten fast punkt.

Den enda, underbara, fasta lilla punkten var det första jag såg av Skåne. Hon var klumpig, blond, hade stora öron och tassar. Hon satt på en filt i mitt knä hela vägen från kenneln till det vi skulle kalla hemma.
'Hundvalpsögon' fick sin mening första gången jag höll henne.

Nu har fjorton år gått. Lucy är gammal, för gammal, och orkar inte längre. Höfterna bär inte, den utstickande ryggraden skvallrar om en svikande kropp och knölar samlas under huden. När jag kommer hem från jobbet imorgon är du inte där.

Det är dags att släppa taget, älskade du, men det gör så jävla ont. För jag blir ju ensam kvar och min enda fasta punkt i en ständigt snurrande värld, den får jag aldrig mer tillbaks.