Jag hade några fina dagar. Typ jättemysiga. Ungefär så fina att jag insåg vilken jäkla fin familj jag måste ha i Skåne för att frivilligt åka tillbaks hit.
Så man sätter sig på tåget. Sörjer så hjärtat gör lite ont, när Stockholms konturer försvinner i ögonvrån. Bleknar bort tillsammans med en oförklarlig känsla av Hemma. Men det måste ju vara något bra jag åker mot, inte sant? Nåt fint som får mig att lämna allt det...
Och jo fan, min lilla mamma, hon gör nästan skåne värt. Hon gör fina miner, skrattar åt oväntade saker och bjuder på chai latte. Systrar som (utan att jag ens märkte det) har blivit små fjortisar. Små, töntiga, sminkade saker jag skulle göra vad som helst för.
Så jag trodde det fanns en gräns nånstans. Men varje gång glömmer jag den där minen, ansiktsuttrycket, blicken. Förtränger den obligatoriska stunden, varje kväll, när det där underbara skrattet blir ett hysteriskt fniss. Och varje gång gör det lika ont att se dig försvinna. In bland tömda glas och flaskor, för trots allt klarar du nog inte så mycket mer än jag.
Och varje kväll tvingar jag mig själv att möta den där blicken, den som inte ser mig längre. Som är så långt borta.
Varje kväll undrar jag vart du tog vägen.
Snälla, kom hem igen, och ta med ditt vackra skratt.
För den där andra människan, hon är inte du.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar