Och det kanske är lite patetiskt. Att jag samlar ihop bitar, plockar upp små smulor av hur livet brukade se ut.

Men för tillfället är jag nöjd med det, med nattpromenader, frusna fingrar mot en varm nacke och att vara så nära någon att andetagen stannar av. Just idag räcker det. Bara som en liten påminnelse om när såna stunder hängde ihop.