En längre vecka...

Återvände igår kväll från ett ovanligt nersnöat landskap, där ljuden blir mer dämpade än vanligt och bristen på trafik låter snön hålla sig vit... Jag åkte tillbaka för att det är så jag borde göra, vad jag borde vilja. För att träffa min  pojke, som ända åkte igen idag.

Och jag tänker säga något nu, som inte ska sägas mer efter att man har fyllt tio.
Jag saknar min mamma...
Saknar att bli väckt på morgonen, klappad på huvudet, önskad till frukost. Att passa in.

Det har varit kallt, lite ensamt, olidliga överklasskalas och svårt att passa in. Men det var också längdskidåkning, vackert solljus på glittrande snö och när jag trodde jag skulle bryta ihop under sista kvällen, en treårig blond pojke med ett pepparkakshjärta.

Och det var svårare att lämna än jag trodde.

Lov på riktigt

Jag tror jag är förälskad. I en flicka som heter Kaja. Hon har palestinasjal, varma händer, mörkt, lockigt hår och ögon som nästan blir gröna när hon gråter. Hon dansar, dricker för mycket och står för vad hon tycker. Och hon är påhittad.


1996 skrev Louise Boije af Gennäs boken "Stjärnor utan Svindel". I höstas dök den upp i min bokhylla, och jag började läsa den, bara för att den har så ofattbart liten text och är strax över femhundra sidor.
Jag läste kanske tjugo sidor, reflekterade svagt över hur lång tid det antagligen skulle ta för mig att läsa ut hela och plockade inte upp den igen innan jullovet tog sin början. Nu är jag fast.


Det är mörker, svartsjuka, förvirring och hjärtekrossande glädje rakt igenom. Sophie tar plats från första sidan som huvudperson, fylls på till bredden (och sen lite till) med en bakgrund, egna galna upplevelser och problem. Hon är en egen person och inte en som jag nånsin skulle identifiera mig med. Ändå är allt hon känner så verkligt, så påtagligt och så lockande att jag känner på samma sätt. Det är inte lov på riktigt innan jag har en bok som håller mig uppe halva nätterna och efter en oändlig Twilight-era är det något så befriande i att hitta en författare som placerar mig bredvid huvudpersonen, istället för i, trots att allt är berättat i jag-form. Hennes rädsla för flygplan är bara hennes, liksom rädslan för mörker.


Att sammanfatta bokens handling känns som att förenkla den, ta bort det poetiska i de korta meningarna och lämna de galet roliga och underliga kommentarerna åt sitt öde. Jag vill bara få fram att jag, med halva boken kvar, skrattar med, gråter lite tyst och faller handlöst för berättelsen. Läser varje sida två gånger, för att försäkra mig om att inga vackra ord förbises.

Han lutar sitt huvud mot hennes axel. 

"Den här kvinnan ska bli mor till mina barn", sa han lyckligt. "Det blir perfekt. Hon är lesbisk och jag en inbiten ungkarl som ändå vill bli pappa. Vi kommer att bilda världens lyckligaste familj."

s. 223

Stjärnor utan Svindel

Läs den!

Dagen efter

Och jag tror jag hittade en ny känsla idag, för mig i alla fall... Vaknade i morse, alldeles för trött och fortfarande sur över bristen på stämning, av att modern väckte mig JätteSent (kvart i elva) och påpakade att alla redan hade ätit frukost.

Somnar om, vaknar fem minuter senare igen av att nån skriker på mig i andra änden av huset. Sträcker ut fötter i den kalla luften utanför täcket. Huttrar, tar mod till mig och springer mot luddig morgonrock och tofflorna. Snabbt ner med fickpluntan i en av de stora fickorna för att i ett obevakat ögonblick kunna smaksätta morgonkaffet med lite Baileys.

När jag röjde upp en väg genom presentpapperhögarna i brasrummet insåg jag plötsligt att huset, som varit i sånt kaos de senaste dagarna, nu var helt... stilla. Som lugnet efter stormen, brukar man säga. Vad sägs om lugnet efter julafton?

Och kanske är det fel att jag känner så, att jag behöver vila upp mig från julafton, men jag tror att det är nu lovet, och julen, är som bäst. Som den ska vara.

...och så var den över

Nu är det... slut? Redan? Det känns som om jag fortfarande väntar på att julkänslan ska infinna sig, som om det är flera dagar kvar. För inte kan väl julen komma innan jag längtar? Innan jag hoppar uppochner av förväntan, sådär som när jag var liten?

Den kanske kan det. Antingen så är jag gammal eller så... Nej, jag är nog gammal ^^

Jag tror inte på att det finns En Rätt Person där ute för varje människa. Till att börja med protesterar matematikern i mig mot det omöjliga i hela idén. Men jag tror att det finns Ett Rätt Sätt att fira jul, för var och en, och 'för många paket, upprörda människor och en massa tjurande' är helt enkelt inte mitt sätt. (Inte heller tycker jag om att behöva gå upp (vid 9) utan att vakna av mig själv, men det är väl ett konstaterande som gäller för hela året.). Fast det är klart, varje jul innebär en chans att ändra på saker och varje jul tror jag att jag kommer liiiite närmare svaret :3

Trots alla mina klagomål är jag så himla glad åt att vara här. Mina småsystrar är tveklöst världens sötaste (även om det stör mig att Therese, 12 år, nu är 4 cm kortare än vad jag är), på ett väldigt högljutt och tonårsaktigt sätt. Min mamma är stressad, ständigt irriterad och i hemlighet otroligt krambar. Och styvfar... tar hem enorma julgranar xD

 (Efter att ha blivit kapad 30 cm i varje ände är det nu 3 meter kvar...)

Så egentligen finns det väl inget mer att säga, förutom

God Jul :3

Snö!

I brist på vettiga, poetiska eller ens relevanta saker att säga vill jag bara konstatera det uppenbara, underbara :3

Fokus

Jag lovar, jag försöker faktiskt koncentrera mig på matten!

Men så skulle jag bläddra tillbaks i matteboken för att fatta hur jag löste den idiotiska uppgiften förra gången (vilket jag såklart inte hade gjort) och började hitta alla idiotiska citat jag samlat på mig under terminens mattelektioner...

En gång är ingen gång, men två gånger är tre gånger!

-Tommy

Pannkakor med Nutella, är du söt eller?!
-Filip J

   En negation, det måste vara en negativ motivation. Såna finns i meningar!

-Carro

Visst är det förståeligt att jag tappar koncentrationen emellanåt? ^-^

Is trött Lis

Har stressat fram och tillbaka största delen av kvällen, ställt in tre fjärdedelar av allt jag borde gjort för att klara av den sista fjärdedelen. Istället blev allt fördröjt, nya saker dök upp och fysikböckerna (som jag borde öppnat för många timmar sen) ligger nu precis framför mig.

Väntar på att öppnas och för varje sekund jag skjuter upp det, tycks de skicka ut fler anklagande signaler, dra till sig fler skamsna blickar...

Dagens höjdpunkt (förutom den självpåtagna sovmorgonen) var nog religionslektionen, med diskussioner om religiösa symboler som helt spårade ur.

Svante  "Ja, om Karin och Alice diskuterar, så säger Karin att hon tycker att alla svarta människor borde dö. Om Alice inte anmäler Karin för det här och Karin sen dödar en massa människor, då kommer Alice också bli åtalad." Förstår fortfarande inte hur det här kom på tal, menmen :s

Eller ännu ett sånt tillfälle när vi nog alla insåg hur nördiga vi egentligen är:

Max "Ja, men censur av religiösa symboler är ju egentligen en väldigt dålig idé. Exempelvis kan många bli förolämpade av π, eftersom den antyder att vi sätter vår tilltro till vetenskapen, snarare än till Gud. Och tänk om vi förbjöd π, hur skulle vi då klara oss i skolan?!"

Eftermiddagen bestod annars av stela, obekväma  foton inför Lucia, en panikslagen middag med söta (skrikande) barn och dagens första lugna stund framför eldstaden, med kaffe och choklad inom perfekt räckhåll.

Pluggisch

Promenad i vinterkylan för att vakna.
Levande ljus.
En improviserad pianocover av Fireflies.
Rostade mackor, en varm filt och choklad.

Att räkna matte när man har två dagar på sig och ligger ett och ett halvt kapitel efter är inte trevligt. Men livet är vad man gör det till :3

En massa saknad

En massa saknad skickar jag ut mitt i mörka natten, en natt när alla idiotiska barn som läser natur-natur borde sova eller plugga, för ett stort och läskigt kemiprov lurar runt hörnet...
Så vad gör man? När huvudet känns som om det snarare läcker kunskap än tar åt sig ny, då finns det ingen annan tillflykt än min kära dator.
Spotify är öppet och helt plötsligt minns jag åtta nya låtar jag måste lyssna på.
Internet (chromium :3) startas upp, för kanske väntar ett meddelande på Facebook?
Och mina bilder lockar, ler och är mer oemotståndliga än något annat, trots att jag ju vet att inget nytt finns där.
Trots att det bara är minnen nu.

Men jag saknar när det var självklart
När det var vi
Och jag kunde låtsas att inget var trasigt

I taket lyser stjärnorna

Igår kväll sov jag under stjärnhimlen.

Eller, sov och sov, snarare pratade, skrattade och grät...

Liten Lis under stor stjärnhimmel. Men inte ensam :3

Grumpy

Sitter och är allmänt bitter över förlusten av min älskade Iso...
Därför slänger jag upp den sista av mina bilder. Inte för att den ser mkt ut för världen, men jag tycker om känslan. Och så har jag lite fotoabstinens såklart :/

I'm back

... typ.
Halvfrisk är jag väl i alla fall, både fysiskt och mentalt. Även om båda gjorde en väldigt skarp sväng neråt idag. Luftrören har börjat pipa igen och min kväll... blev inte riktigt som jag hade tänkt mig.
Men vad göra? Är trött på att gråta ögonen ur mig, särskilt idag, som är min underbara tvillings födelsedag! (Det där lät lite spec...)

Hursomhelst, en massa grattis till henne, bara för att hon är så jävla bra <3

Uttråkad...

Vill
Inte
Vara
Sjuk

Jag vill kunna se det här varje kväll, utan att pappa måste köra mig så fort det rör sig om mer än femtio meter...

För idag blir jag vuxen

...men växa upp, det gör jag aldrig :3

Väcktes (!) imorse av fint intåg familjemedlemmar (ja, det var fint att pappa var där i a f), som alla medbringade, som far min uttryckte det, guld och myrra. Det kanske var att ta i lite, men ändå.

En klippmaskin fick jag bestämt, så nästa gång jag ska klippa nån kort är jag mer förberedd än nånsin ^-^
Ett presentkort på H&M, fem vinflaskor från -92, fyra DVD-skivor som tydligen sammanfattar bibeln och en enorm bok med foton av Annie Leibovitz.

Kom till skolan för två obegripliga timmar kemi, men dagen blev ungefär arton ggr bättre när tvilling-Ikiz kom med ett par mycket fina örhängen, strax följd av underbar Elma med ett nom-halsband :3
Hilda kom springande med en tavla av den typen min pappa hatar och jag älskar, inlindad i lila papper och ett fiiint lila presentsnöre, som fick göra Elmas present sällskap runt halsen resten av dagen.

Sånglektionen var inte helt fel heller, när Irene frågade om jag ville sjunga på en konsert om några veckor :D
Bitterheten över att min pojke springer runt i skogen utan mat just idag släppte lite när jag kom hem och hittade ett lila och mörkrosa blommogram, tillsammans med ett vackert kort och ett mystiskt utformat gosedjur ( i vackra färger dock). Han är lite för fin ibland <3

Avslutade kvällen på restaurang med pappa, vilket var ganska så åzm, och förbereder mig just nu för att se om världen är annorlunda imorn. Kanske är jag mer mogen, redo att fatta alla beslut som följer med myndighetsfödelsedagen. Kanske blir världen lite mer överskådlig och livet mer uppenbart.

Kanske är allt precis lika oförklarligt som det var både igår och idag.
Det har funkat bra hittills, så varför inte ett par dagar till?

Yasuragi

Ibland älskar jag min pojke lite mer än annars, som när han bjuder på spa + övernattning + fyrarätters middag.
Helgen var allmänt åzm, med morgonrockar och flip-flops var man än tittade. Det enda halvknepiga var väl hur man egentligen skulle följa alla invecklade regler för allt från hur man tvättar sig till hur man knyter morgonrocken, men det löste sig så fort jag insåg att ingen egentligen brydde sig ^^

Lyckades otroligt nog släpa upp honom sju på morgonen för att gå ner och bada igen, vilket följdes av en löjligt stor frukostbuffé.

Enorm frukost följdes av Qi Gong och växande energibollar, väldigt intressant alltihop. Fast tanten som höll i det skrämde livet ur oss när vi efter incheckning smög ner till spat igen och chillade där i några timmar tills båten skulle gå. På nåt jävla vänster lyckades hon alltid dyka upp bakom hörn och orsaka mindre hjärtattacker...

Att ta sig hem blev lite spännande också, när vi råkade hoppa på fel båt, men det löste sig :3

Och nu är han ute och springer i skogen utan mat för ett par dagar framåt.

Jag Hatar Lumpen.

När solen skiner

Det är löjligt vackert väder ute. Det är verkligen det. Så varför sitter jag i vardagsrummet och lyssnar på musik med det här i bakgrunden? Jag kanske helt enkelt är dålig på att uppskatta stunden...

För visst ägnade jag fyra femtedelar av vintern åt att beklaga mig över den. Visst tjurade jag över snön som jag ändå vet blir mer och mer sällsynt.
När våren kom, vem klagade inte på all lera det blev när snön smälte?
Och i somras, visst fanns det dagar när jag bara inte ville längre, när jag sprang fram och tillbaka mellan diskningen och serveringen och önskade att solen kunde gå i moln.

Så jag tänker klaga mindre. Jag tänker acceptera att när det gäller vädret är Sverige inte Landet Lagom överhuvudtaget. Det finns mycket i livet jag inte uppskattar tillräckligt mycket, men man måste börja nånstans, inte sant?

Nu ska jag ut på en promenad :3

Vad göra?

Resor har inget att göra med konstanter. Varje resa är fylld av variabler, som tillsammans sätter ihop antingen en halvskräpig eller en bättre (5 h lång) resa.

Om det nu inte skulle framgå av mitt helt meningslösa funderande så sitter jag för tillfället på ett tåg, mot Lund närmare bestämt. Eftersom lillasyster den äldre nyss fyllde år (och jag inte har varit där på några månader) blev det månadens goda gärning att offra min helg för sammanlagt tio timmars tågresa (borträknat tiden t o f stationen) och två dagar utan möjlighet att komma undan vad som i regel är mycket fördömande blickar från diverse familjemedlemmar.

Därför känns det Just Nu viktigt att fokusera på det som hittills gjort min helg värd.

Pluspoäng för att jag hann med bussen till centrum med all packning, köpte present till lillasyster (ute i god tid, o ja). Även för att jag på ropsten lyckades hitta Oliver, Markus och Ölen som var perfekt sällskap till t-centralen.

Minus för att tanten i kassan på Pressbyrån tog så lång tid på sig att jag höll på att missa tåget och ändå inte hann köpa en sallad, vilket gjorde att humöret sjönk till bitterhet.

Nästa plus är att jag överhuvudtaget kan sitta här, eftersom min godhjärtade fader köpte till internet till min tågfärd. Vår konversation lät nånting i stil med följande:

"Varför ska jag ha internet på tåget för?"

"Men vad ska du annars göra i fem timmar?"

"Jag hade tänkt plugga matte..."

"Jaja, det kan man ju också göra."

Men det är inte rätt ^^

Ombordstigningen följdes av en vegetarisk lasagne som smakade... ingenting, och sen ett samtal från Elias, som tydligen fått ledigt ungefär samtidigt som tåget gick. Minuspoäng.

Med två timmars färd kvar ser det inte ljust ut för varken humöret eller slutresultatet, men jag hoppas och väntar på nästa pluspoäng. Tills dess får jag väl bita mig i fingret i saknad efter min mycket bitbara pojke.

Ämsamt...

Har nu lämnat av min pojke lååångt åt helvete (Kungsängen). Fortfarande Sthlm, det är ju inte långt bort, säger de.
Jo, det är det. Inte träffar jag honom oftare för att det är närmare än Boden... Inte kan jag prata med honom heller, när sadistiska befäl har roligt åt att släpa ut dem i vildmarken i två veckor. Vildmarken är inte det idealiska stället att ladda sin mobil.

Men det är klart jag är stolt över honom. För visst är det nödvändigt, vad han gör. Tänk, när Ryssland en mörk natt stormar fram genom skogen (det händer nog när som helst nu), då kommer han vara där och skydda Sverige. Min pojke, som egentligen hellre sluter ögonen, springer genom regnet med trasiga jeans och flip-flops...

Är det möjligt att någon som är helt rätt för mig, kanske inte är helt rätt för Försvarsmakten?

Välkommen till världen, lilla vän

Första inlägget.
Det borde vara speciellt, eller hur? "Det jag skriver är värt därför att..." Jag vet inte. Så varför starta en blogg? Jag funderade på en miljard olika anledningar till att folk börjar blogga.
Kanske är du en av de lyckliga jävlar som allt bara fallit på plats för. Kanske vill du dela med dig av dagar när allt gått som det borde, berätta om människor som gör livet värt att leva.
Eller är det för att starta en blogg är en sån sak du Måste Göra Innan Du Dör?

Kanske tröttnade du på att aldrig kunna prata, tycka synd om dig själv och visa foton på sånt som gjorde dagen uthärdlig, utan att känna dig säker på att du inte slösar någons tid. Det som till sist fick mig på fall när det gällde bloggande var just det.
Tystnaden som mötte dig när du var färdig. Att uttråkade suckar byts ut mot älsklingslåtarna på Spotify.

Att jag väljer vad jag skriver och du väljer att läsa.