Återvände igår kväll från ett ovanligt nersnöat landskap, där ljuden blir mer dämpade än vanligt och bristen på trafik låter snön hålla sig vit... Jag åkte tillbaka för att det är så jag borde göra, vad jag borde vilja. För att träffa min pojke, som ända åkte igen idag.
Och jag tänker säga något nu, som inte ska sägas mer efter att man har fyllt tio.
Jag saknar min mamma...
Saknar att bli väckt på morgonen, klappad på huvudet, önskad till frukost. Att passa in.
Det har varit kallt, lite ensamt, olidliga överklasskalas och svårt att passa in. Men det var också längdskidåkning, vackert solljus på glittrande snö och när jag trodde jag skulle bryta ihop under sista kvällen, en treårig blond pojke med ett pepparkakshjärta.
Och det var svårare att lämna än jag trodde.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar