Har nu lämnat av min pojke lååångt åt helvete (Kungsängen). Fortfarande Sthlm, det är ju inte långt bort, säger de.
Jo, det är det. Inte träffar jag honom oftare för att det är närmare än Boden... Inte kan jag prata med honom heller, när sadistiska befäl har roligt åt att släpa ut dem i vildmarken i två veckor. Vildmarken är inte det idealiska stället att ladda sin mobil.
Men det är klart jag är stolt över honom. För visst är det nödvändigt, vad han gör. Tänk, när Ryssland en mörk natt stormar fram genom skogen (det händer nog när som helst nu), då kommer han vara där och skydda Sverige. Min pojke, som egentligen hellre sluter ögonen, springer genom regnet med trasiga jeans och flip-flops...
Är det möjligt att någon som är helt rätt för mig, kanske inte är helt rätt för Försvarsmakten?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar