Mina tårtskills

Kära fåtaliga, bortglömda läsare!


För dig som tittar in här in här oftare än vad jag gör: förlåt! Det där med att skriva, fota och på nåt sätt nästan få det att fungera tillsammans, det är nåt jag älskar. Men sen är ju saken den att livet här nere är fruktansvärt tråkigt att fota. Och vad ska jag då skriva om? Ämnet "jag är gammal" är ju rätt så uttömt vid det här laget. Framförallt slutade det att bli roligt att skriva om efter att man fyllde år -.-'


Men nåt litet livstecken tänkte jag ändå slänga ur mig. Så, en vecka försenat, i brist på mer intressanta samtals(eller foto)ämnen, titta vilken fin födelsedagstårta jag gjorde ^^ Och ja, jag gjorde min egen födelsedagstårta. Då vet jag åtminstone att jag får den som jag vill ha den, alltså rosalila med 19 ljus och egna marsinpanrosor. Omnom :3

Erfarenheten säger mig att det är bäst att ta hand om såna små detaljer själv. Den senaste tårtan jag fick såg nämligen ut så här.

 Dekorerad av Elias småsyskon. Den är så charmig att man smäller av...tills man ser ljusen.

När monster blir änglar

Fruktansvärt bortskämda är ni, på många punkter. Ni skriker, slåss, blir uppassade på (för annars får storasyster stryk när mamma kommer hem igen) och uppskattar det inte särskilt mycket alls.


Men så smyger natten på, ögonlock närmar sig varandra och trötta små fötter släpar sig upp för trappan. Och det går små rysningar längs mamma Lisens armar (ja, jag har blivit gammal den senaste veckan) när ni kryper ner under lakan och sovkläder. När täcket åker upp ända över näsan och den mumlande rösten under en massa dun ber om en godnattsång. När fingrarna till slut släpper det krampaktiga greppet om verkligheten, osäkerheten faller från ansiktet. När du slutar se så vuxen ut.


Men bäst av allt, huset är äntligen tyst igen.
Åtminstone för några timmar framåt -.-'

Lucy

Tro vad du vill, men den förvirrade artonåring du läser om här har inte alltid stämt in på den beskrivningen.
Nej, för fjorton år sen var hon en förvirrad fyraåring.

Vem vill läsa alla deprimerande detaljer? Inte jag. Åtminstone vill jag slippa återuppleva dem just idag, så om man skulle hålla sig till det väsentliga...
De flesta som håller till här, som lyckas uppdatera sig på alla meningslösa inlägg, vet kanske att jag är halvskåning. Så kan det bli när ens älskade mor tar sitt pick och pack (liten förvirrad, på väg att bli trasig, fyraåring inkluderad), flyttar till Skåne och gifter om sig. Och när man får mattan, staden, landskapet, bortryckt under fötterna och dessutom är alldeles för jävla liten för att fatta vad som händer, då behöver man nån enda, liten fast punkt.

Den enda, underbara, fasta lilla punkten var det första jag såg av Skåne. Hon var klumpig, blond, hade stora öron och tassar. Hon satt på en filt i mitt knä hela vägen från kenneln till det vi skulle kalla hemma.
'Hundvalpsögon' fick sin mening första gången jag höll henne.

Nu har fjorton år gått. Lucy är gammal, för gammal, och orkar inte längre. Höfterna bär inte, den utstickande ryggraden skvallrar om en svikande kropp och knölar samlas under huden. När jag kommer hem från jobbet imorgon är du inte där.

Det är dags att släppa taget, älskade du, men det gör så jävla ont. För jag blir ju ensam kvar och min enda fasta punkt i en ständigt snurrande värld, den får jag aldrig mer tillbaks.

Detaljer

Ibland är detaljer en sån sak man kan undgå att märka...precis hur länge som helst. Egentligen ända tills dess att någon påminner om vilken skillnad det trots allt gör, de där extra dropparna energi man lägger ner på att göra något perfekt, istället för bara bra.


Ta idag, till exempel. Trött efter alldeles för lite sömn springer man fram och tillbaka med tallrikar, brickor, glas och mat. Kan överhuvudtaget inte minnas vad som gör det här yrket intressant på nån nivå alls.
Sen lyckas en äldre dam hejda min mentalt döda framfart mellan köket och restaurangen för att säga några fina ord om maten. Van som man är vid att höra "åh, det var så gott!" förbereder jag mig på ett hjärndött leende tillsammans med det obligatoriska "vad kul att höra, det ska jag hälsa kocken!".


Hon tittar på mig. "Jag måste säga, potatisarna var så vackert upplagda".
Blinkar efterblivet, orden fastnar (tack gode gud) på vägen och leendet är enda säkra tillflykten.


Det blir lite av en räddning, något att tänka på när allt småplock driver en till vansinne.


Att lägga ner sin själ i det man gör, oavsett om det är att måla, jobba på restaurang eller sopa gator, det gör allt.
För skillnaden, den ligger i detaljerna.

För din blick är tom

Jag hade några fina dagar. Typ jättemysiga. Ungefär så fina att jag insåg vilken jäkla fin familj jag måste ha i Skåne för att frivilligt åka tillbaks hit.

Så man sätter sig på tåget. Sörjer så hjärtat gör lite ont, när Stockholms konturer försvinner i ögonvrån. Bleknar bort tillsammans med en oförklarlig känsla av Hemma. Men det måste ju vara något bra jag åker mot, inte sant? Nåt fint som får mig att lämna allt det...

Och jo fan, min lilla mamma, hon gör nästan skåne värt. Hon gör fina miner, skrattar åt oväntade saker och bjuder på chai latte. Systrar som (utan att jag ens märkte det) har blivit små fjortisar. Små, töntiga, sminkade saker jag skulle göra vad som helst för.

Så jag trodde det fanns en gräns nånstans. Men varje gång glömmer jag den där minen, ansiktsuttrycket, blicken. Förtränger den obligatoriska stunden, varje kväll, när det där underbara skrattet blir ett hysteriskt fniss. Och varje gång gör det lika ont att se dig försvinna. In bland tömda glas och flaskor, för trots allt klarar du nog inte så mycket mer än jag.

Och varje kväll tvingar jag mig själv att möta den där blicken, den som inte ser mig längre. Som är så långt borta.

Varje kväll undrar jag vart du tog vägen.
Snälla, kom hem igen, och ta med ditt vackra skratt.
För den där andra människan, hon är inte du.