En längre vecka...

Återvände igår kväll från ett ovanligt nersnöat landskap, där ljuden blir mer dämpade än vanligt och bristen på trafik låter snön hålla sig vit... Jag åkte tillbaka för att det är så jag borde göra, vad jag borde vilja. För att träffa min  pojke, som ända åkte igen idag.

Och jag tänker säga något nu, som inte ska sägas mer efter att man har fyllt tio.
Jag saknar min mamma...
Saknar att bli väckt på morgonen, klappad på huvudet, önskad till frukost. Att passa in.

Det har varit kallt, lite ensamt, olidliga överklasskalas och svårt att passa in. Men det var också längdskidåkning, vackert solljus på glittrande snö och när jag trodde jag skulle bryta ihop under sista kvällen, en treårig blond pojke med ett pepparkakshjärta.

Och det var svårare att lämna än jag trodde.

Lov på riktigt

Jag tror jag är förälskad. I en flicka som heter Kaja. Hon har palestinasjal, varma händer, mörkt, lockigt hår och ögon som nästan blir gröna när hon gråter. Hon dansar, dricker för mycket och står för vad hon tycker. Och hon är påhittad.


1996 skrev Louise Boije af Gennäs boken "Stjärnor utan Svindel". I höstas dök den upp i min bokhylla, och jag började läsa den, bara för att den har så ofattbart liten text och är strax över femhundra sidor.
Jag läste kanske tjugo sidor, reflekterade svagt över hur lång tid det antagligen skulle ta för mig att läsa ut hela och plockade inte upp den igen innan jullovet tog sin början. Nu är jag fast.


Det är mörker, svartsjuka, förvirring och hjärtekrossande glädje rakt igenom. Sophie tar plats från första sidan som huvudperson, fylls på till bredden (och sen lite till) med en bakgrund, egna galna upplevelser och problem. Hon är en egen person och inte en som jag nånsin skulle identifiera mig med. Ändå är allt hon känner så verkligt, så påtagligt och så lockande att jag känner på samma sätt. Det är inte lov på riktigt innan jag har en bok som håller mig uppe halva nätterna och efter en oändlig Twilight-era är det något så befriande i att hitta en författare som placerar mig bredvid huvudpersonen, istället för i, trots att allt är berättat i jag-form. Hennes rädsla för flygplan är bara hennes, liksom rädslan för mörker.


Att sammanfatta bokens handling känns som att förenkla den, ta bort det poetiska i de korta meningarna och lämna de galet roliga och underliga kommentarerna åt sitt öde. Jag vill bara få fram att jag, med halva boken kvar, skrattar med, gråter lite tyst och faller handlöst för berättelsen. Läser varje sida två gånger, för att försäkra mig om att inga vackra ord förbises.

Han lutar sitt huvud mot hennes axel. 

"Den här kvinnan ska bli mor till mina barn", sa han lyckligt. "Det blir perfekt. Hon är lesbisk och jag en inbiten ungkarl som ändå vill bli pappa. Vi kommer att bilda världens lyckligaste familj."

s. 223

Stjärnor utan Svindel

Läs den!

Dagen efter

Och jag tror jag hittade en ny känsla idag, för mig i alla fall... Vaknade i morse, alldeles för trött och fortfarande sur över bristen på stämning, av att modern väckte mig JätteSent (kvart i elva) och påpakade att alla redan hade ätit frukost.

Somnar om, vaknar fem minuter senare igen av att nån skriker på mig i andra änden av huset. Sträcker ut fötter i den kalla luften utanför täcket. Huttrar, tar mod till mig och springer mot luddig morgonrock och tofflorna. Snabbt ner med fickpluntan i en av de stora fickorna för att i ett obevakat ögonblick kunna smaksätta morgonkaffet med lite Baileys.

När jag röjde upp en väg genom presentpapperhögarna i brasrummet insåg jag plötsligt att huset, som varit i sånt kaos de senaste dagarna, nu var helt... stilla. Som lugnet efter stormen, brukar man säga. Vad sägs om lugnet efter julafton?

Och kanske är det fel att jag känner så, att jag behöver vila upp mig från julafton, men jag tror att det är nu lovet, och julen, är som bäst. Som den ska vara.

...och så var den över

Nu är det... slut? Redan? Det känns som om jag fortfarande väntar på att julkänslan ska infinna sig, som om det är flera dagar kvar. För inte kan väl julen komma innan jag längtar? Innan jag hoppar uppochner av förväntan, sådär som när jag var liten?

Den kanske kan det. Antingen så är jag gammal eller så... Nej, jag är nog gammal ^^

Jag tror inte på att det finns En Rätt Person där ute för varje människa. Till att börja med protesterar matematikern i mig mot det omöjliga i hela idén. Men jag tror att det finns Ett Rätt Sätt att fira jul, för var och en, och 'för många paket, upprörda människor och en massa tjurande' är helt enkelt inte mitt sätt. (Inte heller tycker jag om att behöva gå upp (vid 9) utan att vakna av mig själv, men det är väl ett konstaterande som gäller för hela året.). Fast det är klart, varje jul innebär en chans att ändra på saker och varje jul tror jag att jag kommer liiiite närmare svaret :3

Trots alla mina klagomål är jag så himla glad åt att vara här. Mina småsystrar är tveklöst världens sötaste (även om det stör mig att Therese, 12 år, nu är 4 cm kortare än vad jag är), på ett väldigt högljutt och tonårsaktigt sätt. Min mamma är stressad, ständigt irriterad och i hemlighet otroligt krambar. Och styvfar... tar hem enorma julgranar xD

 (Efter att ha blivit kapad 30 cm i varje ände är det nu 3 meter kvar...)

Så egentligen finns det väl inget mer att säga, förutom

God Jul :3

Snö!

I brist på vettiga, poetiska eller ens relevanta saker att säga vill jag bara konstatera det uppenbara, underbara :3

Fokus

Jag lovar, jag försöker faktiskt koncentrera mig på matten!

Men så skulle jag bläddra tillbaks i matteboken för att fatta hur jag löste den idiotiska uppgiften förra gången (vilket jag såklart inte hade gjort) och började hitta alla idiotiska citat jag samlat på mig under terminens mattelektioner...

En gång är ingen gång, men två gånger är tre gånger!

-Tommy

Pannkakor med Nutella, är du söt eller?!
-Filip J

   En negation, det måste vara en negativ motivation. Såna finns i meningar!

-Carro

Visst är det förståeligt att jag tappar koncentrationen emellanåt? ^-^

Is trött Lis

Har stressat fram och tillbaka största delen av kvällen, ställt in tre fjärdedelar av allt jag borde gjort för att klara av den sista fjärdedelen. Istället blev allt fördröjt, nya saker dök upp och fysikböckerna (som jag borde öppnat för många timmar sen) ligger nu precis framför mig.

Väntar på att öppnas och för varje sekund jag skjuter upp det, tycks de skicka ut fler anklagande signaler, dra till sig fler skamsna blickar...

Dagens höjdpunkt (förutom den självpåtagna sovmorgonen) var nog religionslektionen, med diskussioner om religiösa symboler som helt spårade ur.

Svante  "Ja, om Karin och Alice diskuterar, så säger Karin att hon tycker att alla svarta människor borde dö. Om Alice inte anmäler Karin för det här och Karin sen dödar en massa människor, då kommer Alice också bli åtalad." Förstår fortfarande inte hur det här kom på tal, menmen :s

Eller ännu ett sånt tillfälle när vi nog alla insåg hur nördiga vi egentligen är:

Max "Ja, men censur av religiösa symboler är ju egentligen en väldigt dålig idé. Exempelvis kan många bli förolämpade av π, eftersom den antyder att vi sätter vår tilltro till vetenskapen, snarare än till Gud. Och tänk om vi förbjöd π, hur skulle vi då klara oss i skolan?!"

Eftermiddagen bestod annars av stela, obekväma  foton inför Lucia, en panikslagen middag med söta (skrikande) barn och dagens första lugna stund framför eldstaden, med kaffe och choklad inom perfekt räckhåll.