Idag firades släktens överhuvud med en löjlig mängd släktingar man aldrig har en chans att minnas namnet på, men som mystiskt nog alltid vet vem jag är... Fadern anmälde mig (utan min vetskap) till "hovfotograf", ett beslut som enbart grundades på det faktum att han själv ville slippa.
Lunchen var.. lång. Varje släkting jag träffade såg något nervös ut vid åsynen av mitt hår, en insikt som bäst dränks i tre glas vin och några smakbloss på äldsta sysslingens hemrullade cigaretter. Timme efter timme försvann, hand i hand med både nykterhet och självkänsla.
Men hon är faktiskt värd det. Den underbara tanten minns allt kristallklart, från när hon var fyra och kronprinsen gjorde honnör för henne, när hon var i grevinnans palats som tioåring och åt "well-seasoned" plommonpaj, fram tills idag.