Ämsamt...

Har nu lämnat av min pojke lååångt åt helvete (Kungsängen). Fortfarande Sthlm, det är ju inte långt bort, säger de.
Jo, det är det. Inte träffar jag honom oftare för att det är närmare än Boden... Inte kan jag prata med honom heller, när sadistiska befäl har roligt åt att släpa ut dem i vildmarken i två veckor. Vildmarken är inte det idealiska stället att ladda sin mobil.

Men det är klart jag är stolt över honom. För visst är det nödvändigt, vad han gör. Tänk, när Ryssland en mörk natt stormar fram genom skogen (det händer nog när som helst nu), då kommer han vara där och skydda Sverige. Min pojke, som egentligen hellre sluter ögonen, springer genom regnet med trasiga jeans och flip-flops...

Är det möjligt att någon som är helt rätt för mig, kanske inte är helt rätt för Försvarsmakten?

Välkommen till världen, lilla vän

Första inlägget.
Det borde vara speciellt, eller hur? "Det jag skriver är värt därför att..." Jag vet inte. Så varför starta en blogg? Jag funderade på en miljard olika anledningar till att folk börjar blogga.
Kanske är du en av de lyckliga jävlar som allt bara fallit på plats för. Kanske vill du dela med dig av dagar när allt gått som det borde, berätta om människor som gör livet värt att leva.
Eller är det för att starta en blogg är en sån sak du Måste Göra Innan Du Dör?

Kanske tröttnade du på att aldrig kunna prata, tycka synd om dig själv och visa foton på sånt som gjorde dagen uthärdlig, utan att känna dig säker på att du inte slösar någons tid. Det som till sist fick mig på fall när det gällde bloggande var just det.
Tystnaden som mötte dig när du var färdig. Att uttråkade suckar byts ut mot älsklingslåtarna på Spotify.

Att jag väljer vad jag skriver och du väljer att läsa.