Irland

Kirrland, med sina underbara trafikljus (the tiny yellow gubb makes everybody go sláinte!), fallossymboler till höger och vänster, mystiska irländare som nästan alltid heter Philip och curfews som blev brutalt ignorerade... 

Jag saknar det... Stressiga dagar där våra få lediga timmar tillbringades på Costa's café, med nästa dags tal i knät och dagböcker som aldrig blev färdiga. Dödligt tråkiga besök i riksdagen och en underbar guide som vid ett tillfälle sa "It's like the popular saying in Irish politics 'No one will ever find out...'" Det var fina människor, långa fyllesamtal mitt i natten och det helt unika ljudet när 'the tiny gubb' blev grön :3

Värt att oroa sig över

När fysikprovet sakta smög sig på oss förändrades allt. Prefix och enheter blandar sig i mystiska formler och efter många timmars plugg (som enbart resulterade i huvudvärk) var alla begrepp i en enda stor röra. Som resultat sitter jag och Filip fortfarande framför böckerna klockan tio på kvällen, när jag panikar över dit hittills okända begreppet 'Tm', vilket min övertrötta hjärna enbart lyckades läsa som 'Tesslameter'.

Filip, som också hade fått nog, lackar på boken.

"Tesslameter?! Det räcker tydligen inte med ljusår, nu ska vi lära oss om elmeter också -.-' "

Osannolikt oskyldig

Airplanes i högtalarna och två tomma tekoppar... Veckor utan sömn gör sig påminda när ångesten släpper för en sekund. Glömmer, ignorerar, de stressade tankarna som hemsöker annars. Blundar, låter luggen falla ner över ansiktet och låtsas att världen inte existerar.


Nycklar som skramlar mot ytterdörren och vi sitter upp inom ett halvt hjärtslag. Jag, med rufsigt hår, och du, knappt vaken än. Kuddarna som fallit ner på golvet, filten som ligger i en hopskrynklad hög. Världen rusar tillbaka på en bråkdels sekund, och det slår mig hur något så oskyldigt kan se så väldigt fel ut...

När fingrarna skakar

Efter tre nätter med i snitt fyra timmars sömn, tre kvällar med sammanlagt tolv timmars repetitioner och en galen ansamling plugg lever jag på kaffe. Kaffe och socker, enda sättet att överleva de ändlösa timmarna av sång, teater och "dramatisk läsning".


Kaffe, socker, adrenalin och panik, enda boten mot agorafobi och scenskräck...

...

Det räcker nu. Det räcker med ord som river, som sliter och fastnar. Och det räcker med bortförklaringar.


Det försvinner inte med timmar på dansgolvet, sköljs inte bort med en sista tequilashot. Men framförallt, när balansen och omdömet återvänder nästa morgon, då är självkänslan fortfarande långt borta. Och det lilla hoppet om att den här gången skulle bli annorlunda, det kommer nog inte tillbaks.

Och det kanske är lite patetiskt. Att jag samlar ihop bitar, plockar upp små smulor av hur livet brukade se ut.

Men för tillfället är jag nöjd med det, med nattpromenader, frusna fingrar mot en varm nacke och att vara så nära någon att andetagen stannar av. Just idag räcker det. Bara som en liten påminnelse om när såna stunder hängde ihop.